Aktuell utställning
Mother Courage and Her Children
24 sep – 12 feb 2023

En utställning med performance, film och ljudverk 

Människan är ett vanedjur som ofta dras till det som är bekant. När vi möter något vi upplever som nytt och kanske obegripligt krävs det mod och nyfikenhet för att vi ska befatta oss med det vi inte förstår. Irrationalitet som motståndshandling är en röd tråd som löper genom utställningen Mother Courage and Her Children. Mod behövs för att använda kroppen till fysiskt motstånd, men också för att befatta sig med det ännu okända, våga följa sin intuition och att skapa något nytt.

 

Om utställningen

Titeln Mother Courage and Her Children är hämtad från antikrigsdramat med samma namn av den tyska dramatikern och poeten Bertolt Brecht. Brecht skrev pjäsen i exil i Sverige 1939. Huvudpersonen Mor Courage drar sin kärra med överprissatta handelsvaror mellan slagfälten under Trettioåriga kriget (1618–1648). Pjäsen skildrar hur krig skapar svårnavigerade dilemman och tar fram mörka sidor hos människan. Mor Courage offrar såväl moral som kärlek och till och med sina barn i jakten på kapital. 

Hur skulle Mor Courage istället kunna göra motstånd? I en tid som präglas av rädsla och upprustning vill Accelerator ge rum åt det poetiska och lyfta det irrationellas subversiva kraft. I utställningen Mother Courage and Her Children presenteras immateriella verk som på olika sätt gestaltar mod eller motståndshandlingar. Performances, filmer och ljudverk som berör känslor av rädslor och vanmakt, och ger plats åt agens, hopp och gemenskap. 

Utställningens curatorer är Richard Julin och Therese Kellner.

Performanceprogram

Pågående t.o.m. 12 februari 2023:
Maria Kulikovska, President of Crimea, Since 19th of March, 2014

8 oktober 2022:
Roberto N Peyre, Lövaman och Labryo – This Turning Europe

29 november–11 december 2022:
Cristina Caprioli/ccap, SILVER

18 & 21 januari 2023:
MYCKET, KÄMPAOKE med banderollverkstad 

3–5 februari 2023:
Radioart med Johan Petri och Ivo Nilsson, Red Doc


Tillfälliga performance sker i det stora utställningsrummet och filmprogrammet pausas under pågående performance. Maria Kulikovskas verk President of Crimea, Since 19th of March, 2014 visas i det mindre utställningsrummet och pågår under hela utställningsperioden.

Maria Kulikovska

President of Crimea, Since 19th of March, 2014, 2020–2022

Ett verk bestående av gjutjärnsklockor, målningar och performance. Två gjutjärnsklockor har gjutits efter konstnärens kropp, inuti den ihåliga formen finns metallkläppar som kan användas för att ringa i klockorna. Konstnären betraktar skulpturerna som ”poler runt vilka alla hennes andra aktioner virvlar”. På Accelerator relaterar Kulikovskas platsspecifika teckningar till hennes planerade arbete Krims president som lagts på is på grund av kriget i Ukraina. Tanken är att gjuta fyra klockor i brons i form av kroppar med olika ansikten: konstnärens mormors, mors, dotters och hennes egna. Inför utställningen fördes diskussioner om att gjuta klockorna i ett gjuteri i den ukrainska staden Tjernihiv som har en tradition av att gjuta kyrkklockor. På grund av kriget har gjuterierna nu stora problem. Projektet på Accelerator är inledningen på en process att producera dessa fyra skulpturer i Ukraina så fort det är görligt. 

Klockorna i Accelerator kommer att ringa under flyganfall i Ukraina – som en påminnelse om att kriget fortfarande pågår. Under öppningsdagarna kommer konstnären själv att ringa i klockorna; sedan kommer uppgiften att utföras av Accelerators utställningsvärdar. Förhoppningen är att klockorna kommer att ringa så lite som möjligt och tystna så snart som möjligt. 

Klockorna är producerade i samarbete med Oleg Vinnichenko.

Performance datum: pågående t.o.m. 12 februari 2023.

Om Maria Kulikovska

Maria Kulikovska (f. 1988, Kertj, Autonoma republiken Krim, Ukraina) är multimediakonstnär, arkitekt, aktivistisk performancekonstnär, forskare och föredragshållare. Kulikovska har en masterexamen i konst och arkitektur från Nationella konst- och arkitekturhögskolan i Kyiv. Efter att ha verkat som arkitekt i Kina och Schweiz återvände hon till konsten och började arbeta med performance och skulptur. Kulikovska har ytterligare en masterexamen, från Konstfack 2020.

I sin konst utforskar Maria Kulikovska förändringarna i sin egen kropp och undersöker dess sårbarhet samtidigt som hon aktivt skapar villkor för feministiska och queer-relaterade frågeställningar. Hon är förbjuden att arbeta i Ryssland.

Efter den ryska ockupationen av Krim 2014 har Kulikovska bott och verkat i exil i Kyiv, Donetsk, Liverpool, London, München och Stockholm. Kulikovska har inte varit tillbaka till sin hemstad sedan 2014.  I slutet av december 2019 initierade Kulikovska och Oleg Vinnichenko den internationella konstinstitutionen GARAGE 33. Gallery-Shelter for contemporary art(ists) from ”conflict?”. De har tillsammans utvecklat arkitekturen för institutionen, där Kulikovska fungerar som konstnärlig ledare och curator och Vinnichenko som direktör, arkitekt och producent. De hade för avsikt att öppna galleriet under sommaren 2022, men kriget i Ukraina satte stopp för dessa planer.

Kulikovska bodde i Kyiv med sin partner Oleg Vinnichenko fram till den ryska invasionen i februari 2022 då Kulikovska och hennes nyfödda barn flydde till Linz i Österrike där hon fick ett ateljéstipedium vid OÖ Landes-Kultur. De bor för närvarande i Helsingfors där hon har ett ateljéstipendium på HIAP (Helsingfors internationella konstnärsprogram).
Sedan 2014 har Maria Kulikovska organiserat och skapat politisk performancekonst och aktioner och deltagit i utställningar och evenemang i bland annat: Francisco Carolinum, Linz, Österrike; Neue National Gallery, Berlin; Ludwig Museum, Budapest; Q Collection, Budapest/Hongkong; Saatchi Gallery, London; Mystetskiy Arsenal, Kyiv; Crimean Platform, Kyiv och Odesas nationalmuseum för konst, Ukraina.

”President of Crimea, Since 19th of March, 2014”, dokumentation performance Accelerator 2022. Foto Jean-Baptiste Béranger.

”President of Crimea, Since 19th of March, 2014”, 2020–2022, installationsvy. Foto Jean-Baptiste Béranger.
Roberto N Peyre, ”Lövaman”. Foto: Annie Jensen.
Roberto N Peyre, ”Labryo”. Foto: James Taylor-Foster.

Roberto N Peyre

Lövaman (2007–) och Labryo (2017–)

Lövaman är en återkommande rituell performance som Roberto N Peyre har utfört på många platser sedan 2007. Verket involverar skapandet av en lövdräkt som konstnären, eller andra, sedan iklär sig. Det är en utveckling av Peyres projekt Ship of Fools (2001–2012), en mångårig undersökning av transatlantiska karnevalskulturer.

Med konstnärens egna ord är Lövaman ”en närstudie av slöjan, av maskering och dess både urgamla och samtida inneboende drag av ett vektoriellt spel mellan ’natur’ och ’kultur’. Lövaman är framtid men ändå arkaisk i sin alkemistiska parateater av ett grönt lejon, en utomjordisk jägare, en subkulturell ikon, en eremit eller en puppa som alltid förvandlas till andra verkligheter.” 

Senast sågs Lövaman på Venedigbiennalen 2022 och tidigare på bland annat GIBCA (Gothenburg International Biennale for Contemporary Art), 2013; Henie Onstad Kunstsenter, Oslo, 2020; festivalen Crack Forte Prenestino, Rom, 2015, och Gagnef Festival (Skankaloss), 2012.

Labryo är en installationsperformance och tillfällig ensemble, i regi av Roberto N Peyre och i koreografiskt samarbete med musikvetaren, pedagogen, koreografen och konstnären Barbara Crescimanno, expert på Chorós och Medelhavsområdets traditionella musikalitet. Labryo skapar ett koreografiskt laboratorium för omskrivning och omteckning av objektskap, samtidigt som det blottlägger och möjliggör intuition.

Med utgångspunkt i ett nymornat intresse för traditionella somatiska praktiker och esoteriska ritualer, animism och idéer om det heliga, inte minst i förhållande till kulturarv, geografier och den mänskliga biotopen är Labryo en djuplodande undersökning av traditionalismen bortom enbart den visuella framställningen. Det handlar om uppmärksamt lyssnande till hållbarhetens program och anspråk inom själva traditionen. 

Labryo är en funktion av omprogrammeringsprocesser där man använder sig av ingående hyperstituionella förbindelser (hyperstition: idéer som blir paradigm eller ”verkliga”) i omformuleringen av det mest prestigefyllda europeiska etnomusikaliska kulturarvet vad gäller social musik och danskultur, förstådd som så kallade votiva folkloriska traditioner, som sträcker sig tillbaka till antikens begynnelse i Medelhavsområdet. Konstverket är en offentlig manifestation av ingående studier av europeisk etnogenes (en process i vilken en grupp människor börjar bli uppfattade eller börjar uppfatta sig själva som en distinkt etnisk grupp),  av ursprung (typ ursprungsbefolkning), av gränser och migration.

Performance datum: 8 oktober 2022.

Om Roberto N Peyre

Roberto N Peyre (f. 1971) är utbildad i Fine Art, Aural Visuals Cultures & Critical Theory vid Goldsmiths University of London. Han är verksam i Stockholm och på andra platser, bland annat Port au Prince Ghetto Biennale, Haiti.

Om Barbara Crescimanno

Barbara Crescimanno är direktör för det etnomusikaliska institutet Arci Tavola Tonda i Palermo, Italien där hon håller i kursen ”Chorós” som ingår i hennes forskningsprogram ”Ninfe di Sicilia”.

Maria W Horn

Threshold of Chaos – A Balancing Act (2022)

Maria W Horn presenterar Threshold of Chaos – A Balancing Act, en långvarig performance där publiken uppmuntras att delta. I Threshold of Chaos – A Balancing Act använder sig Horn av ett system med flerskiktad ljudfeedback för att förhöja och stämma de inneboende frekvenserna i Accelerators lokal. Huvudsakligt underlag för detta feedbacksystem är det obestämbara ljudet från finstämda glas som spelas av Horn och medlemmar i publiken. Under denna balansgång mellan stämning och ljudlig feedback försöker Horn nå brytpunkten mellan kaos och stabilitet, där minimala förändringar i ljudkroppen påverkar den övergripande strukturen, och där varje handling kan få stabiliteten i ljudmiljön att falla samman. 

Konstnären bjuder in publiken att delta i skapandet av detta hyperkänsliga rum i syfte att utforska gränsen mellan det vi har lärt oss att uppfatta som ordning/kaos och hur det påverkas av gemensam uppmärksamhet och lyssnande. I sin praktik har Maria W Horn ofta framfört kompositioner som influerats av kompositören och musikvetaren Pauline Oliveros (1932-2016). Oliveros undersökte nya sätt att lyssna på musik, främst genom sin filosofi om ”djuplyssnande” och ”ljudmedvetenhet”, idéer som uppehåller sig vid skillnaden mellan det ofrivilliga hörandet och det medvetna lyssnandet.

För Threshold of Chaos – A Balancing Act har Maria W Horn inspirerats av W.B. Yeats (1865 –1939) dikt The Second Coming (Återkomsten). Dikten skrevs 1919 i efterdyningarna av första världskriget och spanska sjukan. Då precis som nu präglades tillvaron av pandemi och politiska konflikter. Dikten beskriver känslor av apokalyps, pånyttfödelse, förtvivlan och hopp:

i sär faller tingen, mittpunkten sviktar,

världen har givits det vilda i våld;

tidvattnet löses i blodiga töcken,

oskuldens riter dränkas i blod;

utan all tro är de bästa, de sämsta

fyllda av våldsamma lidelsers eld.

Återkomsten, i svensk tolkning av Erik Blomberg. 

Maria W Horns performance är inställt tillsvidare.

Maria W Horn, Treshold of Chaos. Publiceras med tillstånd av konstnären.
Om Maria W Horn

Maria W Horn (f. 1989) studerade på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm.

I sina kompositioner använder sig Maria W Horn av syntetiskt ljud, elektroakustiska och akustiska instrument och audiovisuella komponenter. Hon skapar ofta generativa och algoritmiska processer för att kontrollera klangfärg, stämning och textur, med hjälp av en varierad instrumentering som sträcker sig från analoga synthar till kör, stråkinstrument, piporgel och olika kammarmusikaliska uppställningar. Akustiska instrument paras ofta ihop med digital synthteknik, för att förstärka instrumentens klangfärger. Horns musik baseras ofta på minimalistiska strukturer som framhäver ljudets inneboende spektrala egenskaper och dess förmåga att överskrida tid och rum, verklighet och dröm.

Maria W Horns installationsarbeten utforskar specifika platsers och geografiska områdens inneboende minnen och mytologier och människorna som levt där. I sitt omsorgsfulla arbete med perception kopplar konstnären ofta ljudet till ljusstrukturer för att bygga akustiska miljöer där sinnen sammanflätas.

Cristina Caprioli/ccap SILVER, dokumentation från Accelerator 2022. Foto: Accelerator.

Cristina Caprioli/ccap

SILVER (2022)

Ett hundra silverrockar ligger utspridda över golv, väggar o luft
Ibland bebos de av människor, eller barn som inte vet om de ska gråta eller leka
För de mesta förblir rockarna tomma, som om de vore skal eller andra hemlösa ting
Eller så börjar de dansa och kräver all uppmärksamhet
I ett landskap som ständigt skiftar sin horisont

SILVER består av ’bilder’/’scener’ som skiftar var tionde minut. Mer än själva ’bilden’ är det skiftningen emellan som anger bilden och gör den till en rörelse. Vid givna tidpunkter besöks SILVER av danser från en tid tillbaka. Eller vågar en ny riktning.
Oavsett vilket, infinner sig en annan sorts mångfald, vari varje minimal skillnad uppvaktas och bejakas.

Besökaren sätter på sig en silverrock och följer skalen med blicken
Eller ger sig in i leken och bygger en stege
Stannar en kort stund eller en hel dag
Pratar tyst och lyssnar in dansen

– Cristina Caprioli/ccap

Performance datum: 29 november–11 december.

Om Cristina Caprioli

Cristina Caprioli (f. 1953) är verksam i Stockholm som dansare och koreograf. I mitten av 1990-talet grundade hon den oberoende organisationen ccap, där hon producerar scenföreställningar, installationer, filmer, objekt, publikationer och annan koreografi, samt driver långsiktiga interdisciplinära forskningsprojekt. Capriolis koreografi kännetecknas av precision, komplexitet och fysisk högteknologi. Alla hennes produktioner utmanar fältets normativa format och utbytesekonomier. 2008–2013 var Caprioli professor i koreografisk komposition vid Stockholms konstnärliga högskola. 2021 mottog hon den kungliga medaljen Illis quorum meruere labores (”Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det”). I augusti 2022 visades hennes retrospektiv Once Over Time på Tanz im August i Berlin.

ccap är en ideell förening för produktion och distribution av koreografi under ledning av Cristina Caprioli. ccap arbetar med transdisciplinära konstprojekt och sociala aktiviteter genom föreställningar, installationer, publikationer, workshops, etc. Sedan 2010 finns ccap i egna arbetslokaler på Körsbärsvägen i Stockholm, och från mars 2019 även i Hallen i Farsta. ccap erhåller verksamhetsstöd från Region Stockholm, Statens Kulturråd och Stockholms Stad.

MYCKET

KÄMPAOKE med banderollverkstad (2019–)

KÄMPAOKE – karaokebaren med sånger som bryr sig är en kartläggning av historiska och pågående medborgarrättskamper och rättviserörelser, samt de materiella spår de lämnar efter sig. 

Kartläggningen bildar ett arkiv över sångerna, slagorden, banderollerna och plakaten. Rörelser och paroller som No pasaran, Skolstrejk för klimatet, White silence is violence; låtar som Lalehs Goliat, Dolly Partons Nine to five eller Jan Hammarlunds Europa. KÄMPAOKE är också en faktisk karaokebar med kampsånger och en gemensam verkstad för banderoller och pins.

När KÄMPAOKE gästar Accelerator bjuds besökare in att delta i tillverkningen av nya banderoller i öppna verkstäder på konsthallen. Banderollerna kommer att utgöra fonden för två kämpaokekvällar som kommer att hållas tillsammans med specialinbjudna kämpaokevärdar.



Performance datum: 18 & 21 januari 2023.

MYCKET, ”KÄMPAOKE”. Foto: Binyam Berhane.
Om MYCKET

Konst-, arkitektur- och designgruppen MYCKET skapades 2012 av Mariana Alves Silva, Katarina Bonnevier och Thérèse Kristiansson. MYCKET prövar att verka utifrån en uppsättning interagerande perspektiv; queer, feminism, klass, antirasism, det mer-än-mänskliga. Deras konstnärliga forskningspraktik, som ofta sker tillsammans med andra i stora nätverk, har genererat en bredd av resultat; storskaliga teaterproduktioner, permanenta offentliga utrymmen, kostymer, detaljer, konstverk, instrument, utställningar, animationer, föreställningar, text och teori produktion, utbildning och föreläsningar.

porträtt av Anne Carson. Foto: Einar Falur Ingolfsson.

Radioart med Johan Petri och Ivo Nilsson 

Red Doc (2023)

Ett sceniskt hörspel baserat på  den kanadensiska författaren Anne Carsons bok Red Doc>, i översättning av Mara Lee, med nyskriven musik av Ivo Nilsson och i regi av Johan Petri. 

Sex skådespelare, fem musiker och elektroakustisk musik blir till ett ljudverk där myt, krigets offer och kärlekssorg vävs samman. Premiär på Accelerator den 3 februari 2023. 

Producent för föreställningen är Radioart, en teater som producerar ljudkonst och radiodramatik. Verket presenteras live på Accelerator och sänds live på Radioarts digitala plattform.

Evenemangsdatum: 3–5 februari 2023.

Om Johan Petri

Johan Petri (f. 1959) är regissör, dramaturg och dramatiker. Petri har gjort uppsättningar vid bland annat Stockholms Stadsteater, Unga Klara, Dramaten och Radioteatern och arbetat med fria grupper i Sverige och internationellt. 

Om Ivo Nilsson

Ivo Nilsson (f. 1966) är tonsättare och kammarmusiker utbildad vid Kungliga Musikhögskolan. Han har medverkat som solist i Sveriges Radios Symfoniorkester, varit konstnärlig ledare för Stockholm New Music Festival och är sedan 2017 ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien.

Om Anne Carson

Anne Carson (f. 1950, Toronto, Kanada) är författare, poet, översättare, litteraturkritiker och professor i klassiska språk, antikens litteratur och kultur samt litteraturvetenskap. Carson har gett ut över 20 böcker och översättningar. 

Filmprogram

Filmprogrammet är sammanställt av utställningens curatorer Richard Julin och Therese Kellner tillsammans med Anna-Karin Larsson och Andreas Bertman från stiftelsen Filmform. Filmerna visas i kronologisk ordning, hela programmet är 90 minuter. Notera att filmprogrammet pausas under tillfälliga performance.

Peter Weiss (1916–1982)
Ateljéinteriör (1956), färg, 9 min 

Peter Weiss skildrar Faust-Mefisto och hans fantastiska laboratorium. I surrealistiska bilder gestaltas själsliga och existentiella förlopp. Inspirerad av färgfilmens möjligheter experimenterade Weiss med ljusspel, färger och glasprismor.

Staffan Lamm (f. 1937, Stockholm)
Russeltribunalen (1967/2006), sv/v, 9,27 min 

Skildring av den protesttribunal mot USA:s krigföring i Vietnam som, efter att ha tvingats ut från England och Frankrike, fann en fristad i Sverige och ägde rum på Folkets Hus i Stockholm i maj 1967. Framstående intellektuella som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir deltog i panelen. 

Varning för känsligt innehåll: Russeltribunalen innehåller bilder som kan upplevas som obehagliga.

Kjartan Slettemark (1932–2008)
Lektion i konsten att falla (1969), färg, 16 min

Dokumentation av ett performance där Kjartan Slettemark går på lina i Vitabergsparken i Stockholm, ackompanjerad av progglegenderna i bandet Harvester som året därpå bytte namn till Träd, Gräs och Stenar. 

Ann-Sofi Sidén (f. 1962, Stockholm)
QM at NK (A Queen of Mud Action) (1989), färg, 4,27 min

I filmen besöker QM varuhuset NK för att hitta en parfym i hopp om att en lukt skulle kunna återge förlorade eller undanträngda minnen. Lukt har en oanad förmåga att förflytta människan i tid och rum. Queen of Mud är en karaktär som Sidén har skapat och spelar i flera filmverk, varav detta är det första. QM har gjort flera publika framträdanden som filmats och även blivit till installationen The QM MUSEUM (2004). 

Peter Weiss, ”Ateljéinteriör”, 1956
Klara Lidén, ”Bodies of Society”, 2006.

Lova Hamilton (f. 1968, Stockholm)
A Certain Awakening (1999), färg, 5,28 min

I A Certain Awakening ser vi konstnären lägga sig ner på en mängd olika offentliga platser. I filmen anar man närvaron av militärer och gränsvakter. Man ser tecken på resande och platser bortom Sverige i form av resepass och byggnader med lökkupoler.

Felix Gmelin (f. 1962, Heidelberg, Tyskland)
Farbtest, Die Rote Fahne II (2002), färg, 12 min

Två filmer som vid en första anblick kan te sig identiska presenteras sida vid sida. En av filmerna gjordes av Gerd Conradt i Berlin 1968, den andra av Felix Gmelin i Stockholm 2002. I Conradts film ser vi studenter som springer genom gatorna i Västberlin med en röd flagga, en av dem är konstnärens far. Gmelin iscensätter situationen med elever många år senare. 

Peter Geschwind (1966–2021)
Sound Cut (2002), färg, 1 min

Sound Cut utgår från en låt av det amerikanska punkbandet Dead Kennedys, där varje enskilt instrumentalt ljud i originalmelodin har ersatts av vardagliga ljud och bilder inspelade i konstnärens lägenhet. Rytmen i punklåten som använts som förlaga har översatts till videons bildrytm. ”Beats per Minute” har blivit ”frames per second”.

Klara Lidén (f. 1979, Stockholm)
Bodies of Society (2006), färg, 5,15 min

I verket ser vi en ensam person tillsammans med en gammal cykel, i ett rum utan andra möbler eller objekt. Personen, konstnären själv, har ett järnrör som används för att med tilltagande våld slå sönder cykeln under en ritual som ter sig närmast koreograferad; ett genomtänkt skeende möjligen utfört vid flera tillfällen. 

Fia-Stina Sandlund (f. 1973, Stockholm)
ACT 1: An Idealistic Attempt (2007), färg , 12,55 min

Filmen är konstruerad som en intervju med konstnären själv. Vi hör henne ifrågasätta i vilken utsträckning hon (och vi) är redo att ta risker för sina/våra ideal, och hon reflekterar över en planerad aktion med en dansk aktivist. 

Hanna Ljungh (f. 1974, Washington, D.C., USA)
How to Civilize a Waterfall (2010), färg, 3,53 min

Mänskligt maktspråk riktar sig mot en väldig naturkraft. Konstnären predikar, vilt skrikande och gestikulerande, i ett fruktlöst försök att på olika sätt övertyga ett vattenfall om fördelarna med att ersätta det med ett dammbygge. 

Runo Lagomarsino (f. 1977, Lund)
More Delicate Than the Historians Are the Map-Maker’s Colours (2012), färg, 6,18 min 

Videodokumentation av en aktion utförd i San Jerónimo-parken i Sevilla, Spanien, av konstnären och hans far där de kastar ägg på en staty. Äggen är olagligt importerade från Argentina av Lagomarsino själv genom en resa i motsatt riktning från Christoffer Columbus färd. Den enorma skulpturen visar Columbus stående i ett ägg.

Hanna Ljungh,”How to Civilize a Waterfall”, 2010
Om Filmform

Filmform är en stiftelse som verkar för att främja, sprida och bevara svensk experimentell film och videokonst. Filmform, grundat 1950, är den enda organisationen i sitt slag i Sverige och anlitas ofta som rådgivare åt konstnärer, filmare, curatorer, forskare, museer, gallerier, universitet och festivaler. Den ständigt växande samlingen består av verk från 1924 fram till idag, huvudsakligen av svenska konstnärer och filmskapare. 

Filmform verkar med stöd från kulturdepartementet via Konstnärsnämnden samt Kulturrådet.

Om konstnärerna i filmprogrammet

Peter Weiss (1916–1982) var internationellt erkänd som författare och dramatiker översatt till flera språk. Weiss var även verksam som konstnär och filmskapare.

Staffan Lamm (f. 1937, Stockholm) började som autodidakt och arbetade med Peter Weiss under 1960-talet. Sedan dess har Lamm varit verksam som dokumentärfilmare, mestadels för Sveriges Television, men även som filmfotograf, manusförfattare och regissör. 

Kjartan Slettemark (1932–2008) Slettemark studerade konst i Oslo under 1950-talet och i Stockholm under första delen av 1960-talet. Han var verksam inom måleri, skulptur, performance, film och video. Slettemark deltog i en mängd politiska aktioner och happenings, från 1960 fram till sin död 2008.

Ann-Sofi Sidén (f. 1962, Stockholm) bor och arbetar i Stockholm. Sidén började sin konstnärliga bana med måleri och skulptur och fortsatte mot performance och rörliga bilder. Genom en blandning av journalistik, film och forskning tar hennes verk form som skulpturala installationer och video. Ann-Sofi Sidén har varit professor i fri konst med inriktning på skulptur, objekt och installation på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm.

Lova Hamilton (f. 1968, Stockholm) är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Hamilton arbetar med performance, rörlig bild, fotografi och skulptur. 

Felix Gmelin (f. 1962, Heidelberg, Tyskland) bor och arbetar i Stockholm och Sarajevo. Gmelin är utbildad på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. I sina verk undersöker Felix Gmelin historiska politiska rörelser, radikalism, utopier och samtida aktivism. Gmelin är en av få svenska konstnärer som bjudits in att delta i Venedigbiennalen två gånger, 2007 och 2003, då han visade Färgtest, den röda fanan II, 2002.

Peter Geschwind (1966–2021) levde och verkade i Stockholm. Geschwind utbildades på Konstfack och på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. På Kungl. Konsthögskolan hade Geschwind en professur i fri konst med inriktning skulptur 2008–2018 och han tjänstgjorde även som rektor 2016–2017. Geschwind arbetade främst med installationer ofta byggda kring återvunna material. 

Klara Lidén (f. 1979, Stockholm) utbildade sig först till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och därefter på Konstfack i Stockholm. Hon arbetar med installationer, performance och video.

Fia-Stina Sandlund (f. 1973, Stockholm) Sandlund studerade på Konstfack i Stockholm och på Högskolan för fotografi och film i Göteborg. Hon är verksam som konstnär och regissör och arbetar med en blandning av journalistik, social aktivism och återskapande historieskrivning. 

Hanna Ljungh (f. 1974, Washington, D.C., USA) studerade på Parsons School of Design i New York och Konstfack i Stockholm. Hon arbetar med installation, skulptur, fotografi och film och ägnar sig ofta åt ett konstnärligt undersökande av materia som sten, mark, jord, land och berg. 

Runo Lagomarsino (f. 1977, Lund) studerade på Akademin Valand i Göteborg, Konsthögskolan i Malmö och på Whitney Independent Study Program i New York. Han arbetar med installationer, skulptur, teckning, performance och aktioner.   

jolifanto bambla ô falli bambla

grossiga m’pfa habla horem

égiga goramen

higo bloiko russula huju

hollaka hollala

anlogo bung

blago bung blago bung

bosso fataka

ü üü ü

schampa wulla wussa ólobo

hej tatta gôrem

eschige zunbada

wulubu ssubudu uluwu ssubudu

tumba ba–umf

kusagauma

ba–umf



Hugo Ball, Karawane, 1916

Credits

Utställningsteam Accelerator

Richard Julin, curator för utställningen och konstnärlig ledare på Accelerator

Therese Kellner, curator för utställningen och intendent på Accelerator

Radioart med Johan Petri och Ivo Nilsson 

Föreställningen produceras av Radioart med stöd från Statens Kulturråd.