I din röst bor anden till ett språk

Om utställningen

Utifrån en djup materialkännedom sammanfogar Marsja organiska och industriella material i gestaltningar där tempus pendlar mellan urminnes tider och samtiden. Handens avtryck är tydligt närvarande och återger ett kunskapsarv och formspråk från förfäder och förmödrar genom släktmönster och duodji (samisk slöjd). I utställningen spårar Marsja materialets, handens och språkets gemensamma genealogi och i hans spekulativa släktträd har marken, fjällen och älven likvärdiga positioner. Länkarna i trädet, mellan det levande och det döda samt mellan det förlorade språket och förfädernas språk kopplas samman av namnen, joiken och vinden.

I din röst bor anden till ett språk är situerad i Accelerators underjordiska utställningsrum. Tidigare i sin praktik har Marsja skapat gestalter som klivit ut ur sin parallellvärld och besökt människorna. På Accelerator erbjuds besökare istället att kliva ner och besöka dem i deras grotta. Konstnären spekulerar om markytan som en gräns till en plats där tidslinjer är upplösta och där tidigare liv och de ännu ofödda samexisterar inför ett stundande formskifte. Han tillskriver sina verk roller och personligheter i ett eget kosmos där relationalitet och transition ersätter de dikotomier som präglar samtiden. I det här världsbygget finns skyddande amuletter, minneslösa karaktärer, hänryckta dansare och andar. Marsja ser dem som stigfinnare och vägvisare med en integritet som gör dem dunkla. Här finns sorg över förlorad historia, men likväl en livskraft, kanske en vind, kanske en ande som för med sig lekfullhet, upprymdhet och agens.

Verk i utställningen

Hand I, 2017, Konstnärens fot, 2026 och Gorefötterna, 2022

De enskilda skulpturala kroppsdelarna i utställningen speglar Marsjas uppfattning av kroppen och jaget som sammansatta av olika fragment. Foten är ett återkommande motiv som betonar en markkontakt, och handen leder vägen i dialog med materialets agens, historia, minne och relationer. Ofärdigt duodji-arbete, aluminium, handblåst glas, renhorn, jord, choklad, en toffel från gipsarbete i ateljén – material från skilda tidpunkter i konstnärens praktik har sammanfogats i de tre verken. 

Nålkåtor ur verket Tänk om björnen är solen och solen är björnen, 2021 

De klockliknande glasen med hängande metallringar och objekt återkommer i utställningen. Formen refererar till ett så kallat nålhus – ett hölje i ben för synålar som fästs i dräktbältet. Nålhusen hänger vid utställningens ingång, som en gest att erbjuda nödvändiga redskap på färden till besökare som stiger in. För Marsja symboliserar nålhuset ett skydd för en skaparkraft. Mässingsringar är en traditionell del av bältesutsrustningen, vilka anses avvärja onda krafter.

Närstudie av den koloniala maktens fantasier, 2026

Som många av Marsjas karaktärer är de två cykloperna i rummet nomader. Iklädda friluftskläder och renskinn är de utrustade för färd. Figuren antecknar på ett grafiskt blad som ska representera Lappland från Suecia antiqua et hodierna (1660–1715). Med kunglig välsignelse skapade militären och arkitekten Erik Dahlbergh boken med 353 planscher som under stormaktstiden skulle dokumentera och lansera Sverige internationellt. Byggnader, landmärken, städer och landskap avbildades med drastiska tillägg. På bladet är samer och en samisk trumma avbildad. Under den här tiden intensifierades Sveriges kolonisering av Sápmi och många trummor stals av staten.

Mii dáhpáhuvva dáppe, 2026

Verkets titel är nordsamiska för ”vad händer här”. Marsja har gett gestalten en pose som om den försöker orientera sig eller stannat mitt i en dans. I de tidiga stora grekiska diktverken Odyssén och Theogonin, som skrevs ca 700 f.Kr, beskrivs fyra namngivna cykloper. Marsja fascineras av
hur dessa mångtydiga övergångsgestalter i samtida representationer ofta reduceras till enfaldiga varelser. I hans version breder ögat ut sig över hela ansiktet och ger både en skyddande anonymitet och agens. Det stora ögat ser allt och behöver inte uttala sig. 

Mu jienas orru giela vuoigŋa [I min röst bor anden till ett språk], 2025-2026

I mitten av den blå marken finns en orange sol med fyra lurar av glas och näver riktade mot väderstrecken. Näverluren fungerade i fäbodbruket som ett signalinstrument som bar över landskapet för att kalla på djur, varna för rovdjur och sända meddelanden. I den rumsliga ljudkompositionen hörs en dov vind som stundvis övergår i ett gällt varnande ljud. Över vinden hörs konstnären och hans mor tala till varandra på nordsamiska. Hennes språk är flytande, hans brutet. Diskrepansen mellan dem är utgångspunkten för dialogen, där språkets, markens, arvets och identitens relation träder fram. Modern nämner släktnamn knutna till de marker där hon har vuxit upp. Hon uppmanar: lägg örat mot marken, hör klövarna som knäpper, hör rösterna som färdas med vinden, lägg ordet i din mun. Han svarar med sorgen över ett fragmentariskt arv men också med en tilltro till att det kan återerövras. Anden i titeln används som metafor för en latent kraft som kan väcka språket i den egna rösten. Marsja föreställer sig att anden färdas med vinden över markerna, genom kroppar, och bär språket vidare genom utandningen. Lurarna blir en symbol för att kalla fram språket – och samtidigt en varning för ansvaret att hålla det vid liv.

Tidens hjul, 2026

Tidens hjul har gestaltats utifrån ett släktträds struktur men med cirkulär genealogi; relationer mellan generationer framträder som samtidiga snarare än kronologiska. Den centrala disken är baserad på livgivande och förenande referenser: solen, vinden och ett traditionellt samiskt bältesspänne. De runda ornamenten är Marsjas stiliserade tolkningar av släktingars mönster i duodjiföremål. Under nålhusen hänger en sammankopplande symbol i aluminium vilka utgår från dräktspännen, så kallade maljor. De hänger tillsammans med glasansikten av den romerska guden Janus som förknippas med övergångar, återfödelse och dualitet. Hans två huvuden håller samman det förflutna och framtiden i samma blick.

Dancer II-III, 2025

Två dansare släpper loss i extas, obrydda om andras blickar. De har tagit sig ur yttre förväntningar, tokenism och nedärvd skam och tar istället plats med stolta, yviga rörelser. Marsja har klätt dem i dräkttyg som ofta förknippas med hög status. Den italienska ullen är skuren i ett stycke i likhet med klädestraditioner under bronsåldern, och kantad med tyg inspirerat av koltens dekorband. Ena dansaren har en rana som huvudduk. Ranor har vävts sedan 600-talet av nordnorska sjösamer och har använts över hela Sápmi som kåtaduk eller täcke. Marsja fascineras av hur detta uråldriga arv lever vidare i 60- och 70-talets gälla väggbonader sammanvävda av hemslöjdskonsulenter.

Till vinden, 2025, Till rösten, 2025, Till anden, 2025

I Marsjas underjordiska värld värnas rösten, anden och livskraften av tre amuletter. Päls ramar in ett öga i glas som utgör en möjlig portal till andra tidsrymder. Gestaltningen är inspirerad av två olika föremål; den ovala samiska trumman och riskun, ett smycke som ofta är i silver – ett material med beskyddande betydelse inom samisk tradition. 

Vandraren, 2023, Med öppna armar I–III, 2023, Bagaget, 2023

Fem figurer i en procession har stannat mitt i steget. För Marsja representerar blomman både lust och sorg: den rymmer minnet av att se naturen på nytt genom sina barns ögon och sorgen över det krympande arvet i och med den minskande biologiska mångfalden. Den sista gestalten släpar IKEA:s blågula FRAKTA-kasse. En välkänd Sverige-symbol nära förknippad med flyttar, tvättstugor och återvinning är fylld med duodjiarbeten och fragment av samiskt liv. 

Tiden, 2021

Gorpcore – en stil där funktionella outdoor-plagg bärs till vardags – slog igenom under 2010-talet. GORP är en förkortning av Good Old Raisins and Peanuts, ett klassiskt vandringssnack. En bit av en skaljacka från ett outdoorvarumärke hänger runt en bit ek. Enfärgade halsdukar i den här storleken knutna på liknande sätt har varit en del av Scoutrörelsen sedan den grundades i början av 1900-talet. Innan det blev en friluftrörelse var syftet att ge ungdomar en meningsfull fritid, men också att göra dem redo för strid. Den paradoxen präglar även västvärldens idealisering av naturen. Den uppstoppade grönfinken är rödlistad i Sverige. 

Untitled 1-31 (glasmasker), 2025

31 masker omringar rummet. Marsja återkommer till masken som motiv för att bearbeta föreställningen om ett autentiskt jag där hans utgångspunkt är att människor antar olika roller i livet och att identitet är situationsbunden och rörlig. Verkeriens konsthistoriska förlaga finns i antika masker, grotesker och så kallade gargoyler – vattenkastare i form av otäcka figurer och sagodjur i sten som förekommer på gotiska byggnader.  

PPEZ, 2020

PPEZ har följt Marsja länge och är en nyckelfigur i hans karaktärsbygge som han beskriver som ett självporträtt. PPEZ utgår från en nahppie, ett samiskt bruksföremål för mjölkning. Under studietiden vid Samernas utbildningscentrum tappade Marsja sin nahppie i golvet så att den sprack. Trots att den förlorat sin funktion hade han svårt att skiljas från den och många år senare gav han den ben. En soptunna, funnen i konstnärens nuvarande hemstad Göteborg, blev en plats för den att vila på. För Marsja är humor ett subversivt verktyg som kan bearbeta ett fragmentariskt arv.

Geist II, 2023

I Marsjas universum är Geist II en ande förkroppsligad, en nomad med förmåga att färdas mellan det förgångna och nuet. Här träder den in för att påminna om att de döda lever med oss. Likt flera andra gestalter är den klädd i renpäls, en metafor för att iklä sig familjens historia. Marsja beskriver renkroppen som något som både symboliserar stolthet och betungande förväntningar.

Om Olof Marsja

Olof Marsja (f. 1986, Sverige) kombinerar kollektiv och personlig historia genom föreningar mellan traditionellt hantverk och industriellt producerade material i skulptur och installation. I hans sammanfogningar av det samiska och svenska träder berättelser om identitet, plats, kulturarv och historia fram färgat av både allvar och humor. Marsja är utbildad på Konstfack i Stockholm, Bildkonstakademin Helsingfors och Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Han har haft soloutställningar på 1646, Haag Nederländerna (2025); Örebro Konsthall (2025); Dalslands Konstmuseum (2024); Det samiska samtidskonstcentret i Karasjok, Norge (2021-22). Hans verk har visats på bland annat Buffalo AKG Art Museum, New York; Kiasma, Helsingfors; Moderna Museet, Stockholm; Lyon Contemporary Art Biennale, Luleåbiennalen, Havremagasinet, Boden; Göteborgs Konsthall, Bonniers Konsthall och Röhsska museet. 2019 var han mottagare av Maria Bonnier Dahlin-stipendiet och 2023 tilldelades han Sten A. Olssons kulturstipendium.