Vera Was Here

Om utställningen

Deltagande konstnärer arbetar på olika sätt med indexikalitet, bildöverföringsprocesser och minnespraktiker bortom kameran. Det vill säga att samla, bevara, arkivera och återge personliga och kollektiva erfarenheter och historier. I vitt skilda abstrakta gestaltningar utforskas kollektivt mytskapande, spekulativ arkeologi, sorgeprocesser, tid och energifält. Verken har kommit till genom processer som präglas av performativitet, förkroppsligad kunskap och närkontakt med materialet det använder. 

Namnet Vera i utställningstiteln syftar inte på en särskild person utan på ordet vera som på latin betyder sann. Det är också en länk till konstnären Bitsy Knox arbete som utgår från det kristna helgonet Veronika vars namn betyder sann bild. Veronika är en kombination av det latinska ordet ”vera”, som betyder sann, och det grekiska ordet ”ikon”, som betyder bild. Titeln Vera Was Here anspelar på handlingen att tagga eller rista in ett namn eller frasen ”Jag var här” i ett material som ett slags minnesmärke över någons närvaro på en plats i en viss tid. Kanske på en bänk i en busskur, vid en sevärdhet eller på en runsten. Att referera till denna gest är också ett försök att koppla titeln till de metoder som återkommer i flera av verken: att göra avtryck i ett material genom gravyr, ristning, frottage och infärgning. 

Det till synes mänskliga i att vilja föreviga sin egen och sin omgivnings existens har särskilt uttryckts genom det fotografiska mediet då det länge bar uppgiften som sanningssägare och vittnesbärare. Indexikalitet var länge fotografiets premiss, det vill säga fotografiets avhängighet till det som fotograferas och bilden som löfte att motivet framför linsen har existerat.  Den här premissen är dock sedan länge överspelad i vår samtid av artificiell intelligens och deepfakes.

I utställningen på Accelerator presenteras andra former av den här obrutna länken mellan gestaltning och referent. Verken har kausala band till något som har funnits, har hänt eller händer i nuet. De är inte låsta till en temporalitet även om de är förankrade i en dåtid – utan fortsätter att animeras i rummet. Utställningens konstnärer uppehåller sig inte vid originalmotivet eller representationen av det, utan rör sig i glappet i den indexikala relationen. I utforskandet av överföringsprocesser och intermediära material finns en hyllning till slumpen och kroppens sensoriska bredd.

Verk i utställningen

Diana Agunbiade-Kolawole

Pivoting point // Heston, 2023
Agunbiade-Kolawoles verkserie Pivoting point // Heston har växt fram ur en vilja att gestalta en relation, en gemensam historia och en upplevelse av en specifik plats inför ett kommande avsked till den. När Agunbiade-Kolawoles mamma gick bort återvände konstnären till sitt barndomshem i Heston i västra London för att ta hand om fastigheten. I det angränsande grönområdet planterade familjen år 2000 ett träd, markerat med en plakett med moderns namn. I Pivoting point // Heston följer Agunbiade-Kolawole sina barndomsfotspår i området. Med trädet som utgångspunkt tog hon promenader längs stigar från uppväxten, inklusive dess genvägar genom buskage och över kyrkogården, fält, hästhagar och bostadskvarter. Hon reflekterade över hur underlagets textur, nivåskillnader och rötter fanns kvar i kroppsminnet. Varje bild representerar en promenad och kan läsas som abstraherade kartor eller landskap.  

Genom att använda glasetsningsteknik (även kallad cliché-verre) knyter hon an till konsthistoriska metoder av att avbilda landskap, eftersom denna kamerafria, semifotografiska metod utvecklades under fotografiets framväxt och friluftsmåleriets genombrott. Hon svärtade ner glasskivor och placerade dem i par i en låda som hon bar i sin väska under promenaderna. Kroppens rörelser genom landskapet registrerades på skivorna när de gnuggades samman och repades. Glasskivorna utgjorde bildernas negativ som är printade på tunn filtmatta – ett material som refererar till fotens kunskap, markkontakt och brittiska interiörer. Pivoting point // Heston reflekterar över förlust, sorgeprocesser och arv i dess fysiska och metaforiska mening i förhållande till landskapet. 

Bitsy Knox

Veronicas: ”. . . All those I might have helped (Pause.) Helped! (Pause.) Saved. (Pause.) Saved! (Pause.) The place was crawling with them (Pause. Violently.) Use your head, can’t you, use your head, you’re on earth, there’s no cure for that! (Pause.) Get out of here and love one another! Lick your neighbor as yourself! (Pause. Calmer.) . . . ” I-III, 2025
Knox nya verkserie bygger på ett intresse för mytbildning och hur erfarenheter kan ge fysiska avtryck. Inspiration är hämtad från ikonografin kring Veronika, det kristna skyddshelgonet för tvätt och fotografi. I den utombibliska medeltida berättelsen erbjuder heliga Veronika Jesus en duk (Veronikas svetteduk) att torka ansiktet med på väg till korsfästelsen. När hon återvänder upptäcker hon att rester av blod, svett, tårar och smuts mirakulöst har förvandlats till en avbildning av Jesu ansikte (Vera Icon). Veronika är troligen en sammansmältning av en annan biblisk figur, den blödande kvinnan, som sägs ha botats från kronisk livmoderblödning genom att röra vid kanten av Jesu mantel. Knox utforskande av hur material bär (energisk) information utvecklades från hennes undersökningar av mellanliggande zoner – kontaktpunkter och glidningar mellan det inre och det yttre, och vad som återstår i övergången mellan dem.

På Accelerator lånar Knox från Francisco de Zurburans serie Veils of Saint Veronica (1635–1640), varav en visas på Nationalmuseum och är del av deras samling. Här tolkar hon dem i naturlatex – tillverkad av den vätska som utsöndras från en gummiplanta när den skadas, och ett material som ofta används i erotiska fetischkläder – för att skapa ett porträtt av de elektromagnetiska fält som produceras av utställningsrummet och alla kroppar i det. Istället för att ett ansikte framträder ur slöjan syns kopparspiraler som kontinuerligt tar emot och avger rummets vanligtvis ohörbara elektromagnetiska surr. Knox kopplar samman organiska spår i religiös ikonofili med de digitala spåren från de mobiltelefoner vi bär med oss, som ständigt överför och lagrar minnen, relationer, hemligheter och röster via radiofrekvenser – en typ av elektromagnetisk strålning. Genom att spåra det energiska utbytet som sker mellan arkitektur, konstverk och besökare, anspelar Knox också på Accelerators historia som fysiklaboratorium. Verkets titel är hämtad från pjäsen ”Endgame” av den irländske dramatikern Samuel Beckett, som ofta använde Sankt Veronikas slöja som ett dramaturgiskt grepp för att störa representationen av auktoriteter och symboliskt anspela på minnets instabila natur. 

Dala Nasser

Adonis River, 2023
Nasser har skapat verket på platser kring Adonisfloden i Libanonberget. Enligt den grekiska mytologin dödades den sköne Adonis – gudinnan Afrodites älskare – i en grotta vid floden under en vildsvinsjakt. Med Zeus tillåtelse får han komma upp ur dödsriket under sommartid. Adonis är arketypen för cykeln av liv-död-återfödelse och således kopplad till årstiderna och växtlighetens cykel. Nasser är intresserad av hur myter transformeras och möts över olika kulturer och vad det är som gör att vissa berättelser återberättas över årtusenden och sammanflätar myt och historia. Berättelsen om Adonis och Afrodite har sitt ursprung i forntida sumerisk kultur och har existerat i olika versioner i babyloniska och assyriska myter. I den babyloniske förlagan är det gudinnan Ishtar som sörjer guden Tammuz som årligen dör och återuppföds från underjorden. Myten har gett upphov till kollektiva ritualer som Adonia –festivalen i antikens Grekland där kvinnor samlades för att tillsammans sörja olika motgångar eller förluster. Nasser tar sig an Adonismyten utifrån de sorgecermonier som omgärdar den och som samlar människor vid floden än idag. Adonis River har utvecklats utifrån hennes intresse för sorgepraktikers sociala och politiska dimensioner och hur det kan utgöra en enande drivkraft bakom massorganisering.

Nasser har gjort frottage på grottans väggar och Adonistemplets struktur innan hon färgade textilierna med den rödaktiga lokala leran eller aska och tvättade dem i flodens vatten. Varje vår, när snön smälter, stiger vattennivåerna och floden färgas av den järnoxidrika leran. Enligt legenden är det Adonis blod som ger den dess färg. Nasser ser naturmaterialen som inpräglats i tygerna som vittnen och minnesbärare av mytologi och av dyrkan och kollektiv sorg över religioner och årtusenden. Träkonstruktionen hämtar arkitektoniska element från templet och grottans rumslighet. Installationen åtföljs av ett fyrkanaligt ljudverk skapat i samarbete med konstnären Mhamad Safa. Den består av inspelade sorgeböner inom ashura ceremonier och katolska begravningar som saktats ned av konstnärerna fyrtio gånger. Siffran refererar till antalet dagar det tar för en själ att överföras till livet efter detta enligt sorgetraditioner i flera kulturer och religioner. Stycket spelades upp i grottan och templet och en ny inspelning gjordes som återger platsernas resonans till kompositionen tillsammans med miljöljud.

Nicole Khadivi

As Time Was, 2025 
En sfär har rotationssymmetri, det vill säga att den är oföränderlig oavsett vinkel. Khadivi vänder sig till geometrin när hon gestaltar ett tankeexperiment om hur ett minne skulle kunna återges på samma sätt över tid och låter denna spekulation symboliseras av cirklar i rörelse. Ett glasrör vrider sig över en roterande glasskiva, vilket refererar till ett maskineri, ett sågblad eller en filmspole. Länge resulterade hemmavideokameror i att vitt skilda händelser sammanfogades till ett obrutet narrativ på ett band. Den här till synes fixerade men faktiskt slumpartade sanningen är startpunkten till As Time Was. Skivans form återkommer i reliefen på väggen vilket Khadivi ser som installationens atlas och förankringspunkt. 

Seen From Somewhere, 2023
Seen From Somewhere är inspirerat av ett NASA-filmklipp som visar en roterande horisont som solen försvinner bakom för att återigen dyka upp. När skulpturens ljuskälla roterar belyses gravyren och skapar en animering i realtid. Khadivi har graverat rörelsen i glasen så att cirkeln syns genom varje transparent skikt utan att försvinna bakom en horisont – en gestaltad fantasi om en perception bortom kameran och ögat. Khadivi har abstraherat motivet för att närma sig de geometriska och numeriska beståndsdelar som bygger upp digitala bilder. 

Path of a Frame, 2024
Den ovala formen har ramat in ansikten under århundraden av porträttkonst och var särskilt populär under fotografiets framväxt på 1800-talet. Khadivi är intresserad av hur en geometrisk form har kommit att representera det förgångna. Skulpturens axel roterar ett varv per minut kring ett fast ljus. Reflektionen och skuggan har gestaltats genom att glaset graverats och ytbehandlats. Den vandrar över rummet likt en sekundvisare men ju längre bort den faller desto högre hastighet får den. Khadivi har utvecklat rörelsen utifrån tanken på tidens böjlighet och möjligheten att kröka sekunder. 

Origo, 2025
Efter att Khadivis far gått bort tittade hon igenom hans DV-bandarkiv som han filmat under många år. När hon betraktade sig själv som barn möta hans blick genom kameran blev frågorna om honom och hans skildring fler snarare än färre. Ibland hade han lämnat kameran på. För henne blev kameran en anonym betraktare av ett oregisserat  pågående. Khadivi har graverat symboler kopplade till en överordnad blick som fram-träder genom ett ljus riktat mot betraktaren. Bländningen understryker en ömsesidig blick och är en gest utvecklad från en önskan att förstå en berättares intentioner. Hon drar en parallell mellan denna lönlösa längtan och sociala medier, där triggerstyrda reposts skymmer avsändaren och berättelsen urvattnas.

Nora Al-Badri 

Babylonian Vision, 2020
Babylonian Vision utvecklades från Al-Badris mångåriga arbete med digitala infrastrukturer i relation till kulturarv i vilket hon utmanar ägandeskap, immaterialrätt, autenticitet och tillgänglighet. Al-Badri matade ett generativt motståndarnätverk (GAN), en form av maskin-inlärningsramverk, med tio tusen bilder av mesopotamiska, neosumeriska och assyriska artefakter från fem museisamlingar i Europa och USA. När majoriteten av institutionerna nekande henne tillgång till deras digitala arkiv, valde hon att spegla koloniala förvärvsmetoder och samlade in bilderna genom digitala genvägar utan museernas tillstånd. Al-Badri har utnyttjat black box-problemet med artificiell intelligens, det vill säga svårigheten att spåra ursprungsdata och maskinella beslut, vilket gör det omöjligt att bevisa att hon har använt institutionernas arkiv. 

Al-Badris neurala nätverk genererade ett hybridiserat rörligt kulturarv som spårar hennes förfäders formspråk och hantverkskunskap. Det är en gestaltning av ett levande minne, efterbilder eller en fantasi av ett kulturarv som till stor del bevaras bakom fysiska och digitala äganderättsliga väggar. Al-Badri refererar till denna spekulativa arkeologi som ”Techno-heritage” vilket hon beskriver som ”en metod för att utöva motstånd, återta kulturarvsdata och dess inbäddade berättelser, samtidigt som man visualiserar alternativa och emanciperande strukturer för att skriva och dela historia”.

På Accelerator ackompanjeras Babylonian Visions artefakter av ett nyproducerat ljud av ljudkonstnären Farah Albitar. Accelerator har även producerat en trycksak med texter som i olika former har åtföljt verket sedan det skapades.

Om konstnärerna

Nora Al-Badri

Nora Al-Badri (f.1984) är en multidisciplinär och konceptuell konstnär med tysk-irakisk bakgrund baserad i Berlin. Hennes praktik fokuserar på de politiska implikationerna och den frigörande potentialen i ny teknik som maskinintelligens och dataskulptering. I sina verk framför Al-Badri en slags spekulativ arkeologi från fossiler till artefakter, performativa interventioner på museer och andra offentliga platser som reagerar på platsens inneboende maktstrukturer.

Under de senaste åren har Al-Badris verk visats på bland annat Jeu de Paume, Paris, Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn, KW Institute for Contemporary Art, Berlin, Frankfurter Kunstverein, Frankfurt, LIAF Biennale, Lofoten, SAVVY, Berlin, Art Lab École polytechnique fédérale de Lausanne. Hon är lektor vid Eidgenössische Technische Hochschule (ETH) i Zürich och ger regelbundet kurser och föreläsningar vid universitet och museer över hela världen.

Diana Agunbiade-Kolawole

Diana Agunbiade-Kolawole (f. 1988) är en stockholmsbaserad konstnär som arbetar med fotografi i både linsbaserade och icke-linsbaserade former, presenterat i installationer, performance och tryck. Genom sitt konstnärskap undersöker hon materiella processer som prövar nya uttryck inom etablerade tekniker. Hennes verk utgår från den levda erfarenheten och syftar till att förvränga eller helt rasera det fotografiska ”avgörande ögonblicket”.

Agunbiade-Kolawole har ställt ut flitigt både i Sverige och internationellt. Hon har gjort beställningsverk för Världskulturmuseet (2021) inom ramen för Afrika pågår och för Creative People & Places Hounslow i Storbritannien (2022) inom projektet Wanderings. Hennes verk finns representerade i samlingarna på Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum och Brucebo Foundation i Sverige samt hos National Health Services (NHS), Barking & Dagenham Council, och Kingston University i Storbritannien.

Nicole Khadivi

Nicole Khadivi (f. 1998) är en stockholmsbaserad konstnär som arbetar med installationer där ljus, glas och rörelse samspelar för att skapa rumsliga animationer. Hon ser sina verk som optiska maskiner utan minne som bygger på mekanismer inom linsbaserat bildskapande. Khadivi låter element som gravyr i glas och ögonblickliga ljusreflektioner tillsammans bidra till gestaltningar av relationen mellan tid, perception och minne, mellan beständighet och flyktighet samt människans relation till maskiner. Hennes arbete bygger till stor del på personliga minnesfragment men är också influerade av (populär)vetenskapliga rön inom framförallt fysik, astronomi, matematik och psykologi. 

Khadivi tog sin examen 2024 från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm och har även studerat en tid vid Städelschule i Frankfurt am Main. Hennes verk har visats på institutioner både i Sverige och internationellt och hennes kortfilmer har visats på filmfestivaler som Oberhausen Short Film Festival i Tyskland, och Göteborgs filmfestival. Under 2025 har hon sin första institutionella soloutställning med titeln After Home på Uppsala konstmuseum, samtidigt som hon deltar i grupputställningen Vera Was Here på Accelerator i Stockholm.

Bitsy Knox

Bitsy Knox är en transdisciplinär konstnär baserad i Berlin som arbetar i skärningspunkten mellan forskning, performance, radio, ljud, skulptur och skrivande. Hennes arbete fokuserar på upplösningen av gränserna mellan inre och yttre perception och utforskar samspelet mellan privata och sociala världar, präglade av kaos, romantik och isolering. Genom djupgående forskning inom kognitiv vetenskap, fysik, musikvetenskap och queerfeministiska historier undersöker Knox det personliga och kollektiva mytskapandets roll inom sociopolitiska strukturer, och ser myten som en cyklisk process där narrativ ständigt bearbetas, integreras och utmönstras för att spegla begär.

Under de senare åren har Knox framfört och ställt ut verk på bland andra Kunstraum der Leuphana Universität, Lüneburg, Neuer Berliner Kunstverein (n.b.k.), Nida Art Colony, Neringa, Haus der Kulturen der Welt, Berlin, Kunstverein Bielefeld, KW Institute for Contemporary Art, Berlin, Martin Gropius Bau, Berlin, TENT, Rotterdam. Knox är biträdande redaktör för Pina Magazine och hennes texter finns bland annat i e-flux, TABLOID Press, Pure Fyction, A Prior Magazine, och Sternberg Press.

Dala Nasser

Dala Nasser (f. 1990) är en konstnär baserad i Beirut. I sina platsspecifika utforskningar behandlar hon material som minnes- och vittnesbärare; vittne till historiska förhållanden präglade av de koloniala systemens bestående krafter och den ekologiska och psykologiska upplösning som de orsakar. Hennes indexikala målningar är skapade genom direktkontakt, ofta genom frottage, med organiska material på platser av religiös, andlig, historisk eller geopolitisk signifikans. Hon betraktar sina verk som arkiv som registrerar spåren av levda erfarenheter och klimatförändringar, och som lyfter fram icke utkrävda historier, ekologier av långsamt våld och kolonial stöld.

Adonis River producerades för Renaissance Society, University of Chicago, där hon hade en separatutställning under 2023. Verket har även visats på Whitneybiennalen 2024. Hennes verk har även visats på ölnischer Kunstverein, Cologne (2022), Sharjah Biennial 15 (2023); the 58th Carnegie International (2022); Centre Pompidou, Paris (2021); BetonSalon, Paris (2019); Beirut Art Center, Beirut (2019); and Sursock Museum, Beirut (2017). Sommaren 2025 hade hon en separatutställning på Kunsthalle Basel och under hösten 2025 visar hon ett större nyproducerat verk på Aichitriennalen i Japan.

Credits

Curator: Therese Kellner

Diana Agunbiade-Kolawole 

Beställt av: Creative People & Places Hounslow i samarbete med Watermans center med finansiering av Arts Council England.

Bitsy Knox

Konstnären önskar tacka: Zoë Alexander, Otso Aho, Elektronmusikstudio Stockholm EMS.

Dala Nasser

Beställt av: Renaissance Society, University of Chicago, med stöd från Graham Foundation och Maria Sukkar.
Strukturdesign: Adrian Müller of MÜLLERAPRAHAMIAN 
Produktionsansvarig: Jawad Al Amin
Ljudkonstnär: Mhamad Safa
Filmfoto och redigering: Paul Gorra
Redigering: Jad Youssef
Liveinspelning: Jad Attoui 
Produktionsassistenter: Yasmine Khatoun, Abu Khalaf, Mahmoud Safadi, Rayan Abdel Khalek, Ashraf Sha’ban, Mohamad Adel, Mousa Al Osman

Verket ingår i Hartwig Art Foundations samling. Utlovad gåva till Rijksdienst voor het Cultureel Erfgoed / Rijkscollectie. 

Nora Al-Badri 

Babylonian Vision skapades inom ramverket för Swiss Federal Institute of Technology Lausanne CDH Artist-in-Residence program 2019.
Ingenjörer: Negar Foroutan och Melika Behjati
Originalmusik till verket: Remembrance, av Farah Albitar